kan man vara bulimiker utan kräkningar?

i sådanafall är jag en sån modell! jag menar. finns det något godare än mat. i alla dess former. gärna sås, mycket. jag kan inte för mitt liv förstå (jag är oförstående) att vissa människor äter bara för de måste. galet i mina ögon och det finns väl en naturlig förklaring till att jag inte arbetar inom detta gebit. jag har en granne som bara äter för att hon måste. man skulle ju då kunna tro att hon är smal som ett sträck, men nej. hon är vanligt gladrund. är inte det märkligt? om jag inte skulle vara en sådan person som lätt tackar jag till lasange kl 02, bara någon väcker mig och talar om att den finns klar i köket, så skulle jag vara superpinnig! men jag tänker mat, drömmer mat och lagar mat. dygnets alla timmar ;) tänk om man ärft sin super snygga mormors (a la greta garbo)anlag. hon älskade mat, grädde och smör. men hade som 88 åring snyggare ben än både mig och mamma (om hon hade nylonstrumpbyxor på sig ;)läckert. saknar mormor. hon dog, nästa 90 år gammal, för fem år sedan. vissa människor saknar man, andra går att leva vidare utan. min farmor är krasslig, hon fyller 94 i januari. säkert slänger hon in handduken snart. henne kommer jag saknar, enormt. inte ska man ta ut saker, sorg, i förskott men det är svårt att undgå att det känns lite vemodigt. jag menar. den enda vi helt säkert vet, det är att vi ska dö. tråkigt och ändå helt naturligt. läskigt och vardag. i köket har jag mormors kökslampa och fruktskål i blått pressat glas. gillar.
känner mig en smula vemodig. är det hösten? den där "tunga perioden" som många pratar/skriver om. nää, det tror inte jag. det är bara för att jag vill känna mig lite låg. skönt ibland. viktigt skulle jag tro. man kan ju inte bara gå runt och garva hela dagarna. fast det är ju sån jag är. glad liksom. det bara är så. inget jag anstränger mig för direkt. det är nog ärft både från mormor och farmor :)
lägger upp en liten bild från köksbordet. mormors fruktfat....kram i höstmörkret