Jag vet inte. Har verkligen försökt att ta parti, men nej, det går inte den här gången. Velar runt liksom. Men det kanske är ok. Det kanske kan få vara så. Tänk om det inte finns något helt rätt eller tokfel. Tänk om det är lite sisådär.
Läste en artikel i Aftonbladet i dag. Nä, den var inte vetenskaplig utan mer som en insändare, skriven av en kvinna som i många långa år varit sjukskriven pga smärta. Hon uppfattades som arg, bitter, besviken och ledsen. Eller om det var i omvänd ordning. Efter artikeln fanns det många inlägg och de allra flesta "stödde" kvinnan och menade att vårt samhälle helt håller på att rasa, att det är fördjävligt och att borgarbrackorna och alianser var ett hot för framtiden. Jag vet inte, men jag misstänker att de som tänker så har fel. Eller rätt, men är ovanligt negativa i sitt synsätt.
Jag tänker så här (idag):
Det är ju svårt att göra en vettig bedömning som läsare men en artikel/insändare borde inte bara visa ena sidan på myntet. Som bekant finns det två. Men det är kanske just detta som skiljer Aftonbladet från SvD?
Ellen, som kvinnan hette, lyfter fram en viktig fråga som det antagligen behöver förtydligas bättre kring vad som gäller. Vilken ork ska prioriteras först? Orken för din fritid (hobby och hushållsarbeten) eller orken att arbeta? Vad ska ligga till grund när man pratar om arbetsförmåga?
Är det den energi en människa har innan eller efter hushållsarbetet är gjort? Här finns det en del som kommer börja protestera, att det är omänskligt, att prata arbetsförmåga hos de sjuka som lägger all sin ork på att få ordning i hemmet. Men har inte alla vi som någon gång arbetat känt att vi inte hinner/orkar ta tag i hushållsarbetet efter arbetsdagens slut? Att det inte finns någon kraft kvar för livets goda?
Hur blir det om vi vänder på steken?
Tänk om alla skulle få sin arbetsförmåga prövad efter den tid och ork man har kvar efter det att städningen, tvätten och leken är avklarad. Det blir inte hållbart. Å nu kommer jag till det jobbiga i det hela, kärnan i hela debatten. Ja, för det är faktiskt så - Livet är orättvist!!!
För vi orkar alla olika, vi bor olika och vi lever olika. De som pendlar till jobbet har troligen mindre fritid än den som jobbar nära hemmet. Betyder det att alla som pendlar borde få räkna in restiden i sin arbetstid? Och de som har vunnit "gen-lotteriet" är friska och starka och orkar mer efter jobbet än den som har slitna leder eller har drabbats av en skada. Är det då inte att ha övertro på ett system där man tror att det går att jämka ut alla olikheter, att det ska vara 100%-igt rättvist? Jag tror inte det går (negativ vs. realist?!).
Någonstans måste man dra gränsen. Det kommer aldrig bli rättvist. Men jag hoppas att en person som känner att den hamnat på fel sida "gränsen" har styrka nog, eller kan få hjälp, att överklaga. Lägga fram bevis som gör att det bli en människa och person av en siffra i statistiken.
Att vara sjukskriven och hänga på i bloggtrenden gör inte saken bättre. Tyvärr. Kan du blogga kan du jobba. Allt sedan 1997 då sossarna satt vi maken och beslutade om att det skulle räknas som en 25%-ig arbetsförmåga om man orkade blogga eller skriva på nätet. Bloggtrenden skapar problem. Här kan man lämna ut sig, sitt liv och vad man gör. Det kan verka som att denna sjukskrivna människa både orkar och hinner med det som en arbetande människa känner att den själv inte gör. Då vaknar avudnsjukan och misstron, inte för sjukdomen, men för "ledigheten".
Kan det vara så?
Jag önskar i alla fall alla ett så skönt och innehållsrikt liv som det är möjligt till!
kram
